Aerugo Hissings

SvD och DN rapporterar om protester i Turkiet mot att landet med stor sannolikhet kommer att få en Islamistisk president, men också mot den hetska stämning som väntas mellan denne och militären. På banderollerna stod ”varken Sharia eller stadskupp”. Uppmaningen kommer från ett folk som väntar på en balanserad mellanväg.

.

Turkiet är kontrasternas land, och har varit det sedan Konstantinopels storhetsdagar. Jag var i Turkiet förra sommaren och hade chansen att vandra runt mycket i stadskärnan. De kontraster som finns där är helt sanslösa! Vi vandrade från det enorma handelsstråket Istikal Caddesi som liknar vilken metropol som helst, ned längs bohemiska kvarter längst Kurabiye sok. – en gränd som verkar vara ett etablerat queer-tillhåll. Vi gick uppåt gränderna och såg marknader, rangliga bostadshus och fattiga människor. Plötsligt kom vi till ett kvarter där arkitekturen var väldigt annorlunda från resten av det vi sätt, och på många håll hörde vi hur man pratade franska – vi hade kommit Fransiz Sokagi. En kummelstensgränd ledde oss tillbaka till Istikal, och i en smutsig korsande återvändsgränd stod det klottrat på husväggen – ”ISLAM SUCKS”. Samtidigt i andra delar av Turkiet pågår hedersmord och avrättningar i Islams namn, och moskéernas minareter sitter som knappnålar i kartan på varje turkisk bebyggelse.

Kanske kan man jämföra Turkiets sekulära kemalism med Sveriges neutralitet. En egenskap som jämt kommer på tal när man beskriver Sverige för andra människor, och som givetvis är en halvsanning. Om en politisk falang skulle föreslå att Sverige aktivt skulle delta i en invasion skulle neutralitetens försvarare vara lika arga som Turkiets kemalister. Det som ifrågasätts är nationens utmärkande själ. Tyvärr innebär kemalismen också en närmast nationalsocialistisk politik, som bävar för allt som inte är turkiskt, varesig det kommer från öst eller väst. Kemalismen är starkt grundad i landets militär, som tre gånger de senaste 30 åren kuppat mot sittande regering. Således har den Islamistiska politiken blivit den öppna och progressiva, som aktivt jobbat för samarbete med Europa, medan den sekulära politiken varit konservativ och bakåtsträvande.

Turkiet måste släppas in i EU, och vi måste aktivt jobba för att det händer. Det är verkligen ett kritiskt moment för Turkiet, för mellanöstern och för Europa. Oberoende på vilka åsikter man har om EU (mina är sannerligen delade), så tror jag att unionen fungerar bra för ändamål som det här. Med Turkiet i unionen kan vi bygga en bro mellan Europa och det härjade mellanöstern, med Turkiet som viktig kanal och medlare. För att lösa konflikten mellan västvärlden och den muslimska världen är det guld värt att båda sidor har kommunikationskanaler och plattformer att stå på. Låt EU vara den plattformen.